Och jag har alltid varit en person som älskar ha "många bollar i luften". Både privat sen barnsben och på jobbet sen dag ett jag började jobba. Jag blir rastlös lätt. Och är lite sån, blir det inte gjort eller riktigt gjort kan jag lika väl göra det själv. Inte så att jag tänker att jag gör det bättre själv. Men då vet jag att det är gjort och har kontrollen på det. Jag är också samtidigt att jag inte vill besvära någon med nåt i all hets och stress, utan återigen, då är det bättre jag gör det själv... privat älskar jag att maxa ledighet med att hitta på så mkt kul som möjligt. Och givetvis även alla måsten samtidigt. Sånt som varit omöjligt att fixa med under veckodagarna. 

Och under rätt många år har både kollegor och nära till mig sagt till att få ner pulsen lite, att det finns något som kallas good enough, stanna upp, gör ingenting för en stund. Jag har tänkt jo, det ska jag, försöka.. jag ska först bara detta. Och detta. Jag har sett vänner och kollegor krascha. Jag känner flertalet som en dag vakna upp och nä, jag kan fan inte komma upp. Jag har tänkt fy fan va jobbigt, där får jag inte hamna. Det kan ta lång tid att ta sig tillbaka, om ens nånsin i vissa fall. Jag måste börja ta hand om mig själv. 

Men så har det fortsatt. "Jag ska bara". 

Och det har funkat. Väldigt länge. Tills det började fyllas på med saker i mitt liv som inte funnits med i planeringen. Som samlar på sig över tid och som jag inte då kan parera. Det är då jag som kör 150% privat o 150% jobb som det rinner över. Kaskad. Det finns liksom inte  någon plats. Och kroppen skriker till och hjärnan fattar ingenting, "vad är det som händer? Varför lyder du inte kroppen!?!". 

Det är där jag är nu. För ett par veckor sedan. Jag satt 10 min i bilen utanför jobbet. Och kunde inte gå in. Och när jag väl till slut kom in. Frågade någon hur det var med mig. Och det brast. Glada superenergiska jag började gråta och tömde sig helt.  Och det är en sjuk känsla i kroppen, jag är inte deprimerad utan glad som vanligt men ledsen för att det gått så långt att kroppen till slut strejka. Och jag är helt utmattad. Men jag är glad att jag drog i nödbromsen och satte ned foten för framförallt mig själv. Och detta är en tuff läxa att få. Nu fick jag den i 30-årsåldern och det är jag väldigt tacksam för.  Dags o långsamt pussla ihop sig själv 

❤️